Boktanken

Bokens titel: Odd och frostjättarna
Författare: Neil Gaiman
Originalets titel: Odd and the Frost Giants
Översättare: Kristoffer Leandoer
Illustrationer: Mark Buckingham
Förlag: En bok för alla, 2014
Antal sidor: 121

En alldeles underbar saga med anknytning till traditionella folksagor och nordiska asagudar, men med komiska inslag à la Gaiman. Det här skulle jag säga är en perfekt bok att ge bort till någon som är motsträvig till att läsa, för man är bara tvungen att se hur det går! Stor stil, lätt text och få sidor dessutom.

Pojken Odd är tolv år och bor med sin skotska mor i en liten by nära någon fjord i Norge. Fadern var en norsk viking som dog på en resa, nu lever Odd och hans mor i en stuga i skogen och kämpar för att klara den långa, kalla vintern.

Hur det är, så möter Odd en örn, en björn och en räv som garanterat inte är som djur är mest. Faktum är att de verkar ganska mänskliga... De vill visa honom något - och senare be honom om hjälp. Såklart ställer Odd upp! Det är han som ska rädda människorna från den eviga vintern och hjälpa asagudarna att återta makten från de iskalla frostjättarna.

Omdöme: Gillar, gillar! Jag är barnsligt förtjust i folksagor, asagudar, vikingatiden, skandinavisk vildmark och Neil Gaiman så det här var en lite pärla i mitt tycke.

Länk till boken på Adlibris: POCKET

---

Observera att denna bild är från Adlibris och här har man uppenbarligen gjort om omslaget,

för min bok ser inte ut som ovan. Örnen får flyga nu, istället för att stå still som en kolibri.

Den skabbiga räven och skraja björnen har placerats på framsidan.

Någon har lagt till lite snötyngda träd i bakgrunden. Helheten är fortfarande miserabel.

Omslaget: Jag kan inte låta bli att skriva det här. Jag måste kommentera omslaget till den svenska utgåvan av "Odd och frostjättarna". Det är skandalöst fult och ett dåligt hantverk. Har formgivaren ens bläddrat i boken?

Framsidan är alltså en suddig bild av en person som bär en enorm säck på ryggen (tror jag, det är nästan omöjligt att uttyda) samt håller något harpunliknande i ena handen. Ovanför människan står en örn stilla i luften med utbredda vingar. Ett fotomontage av den sämre sorten. På baksidan är en tecknad björn som ser ut att ha blivit svårt pryglad samt en skabbig räv som inte har några likheter med det vackra djuret i boken.

De tre djuren hänger ihop och borde synas tillsammans, rimligen tecknade av samma person alla tre. Odd har ingen packning med sig och borde därför enbart bära vikingatida kläder och inget bylte. Och var är frostjättarna?

Hur kan man misslyckas så kapitalt med ett omslag på en bok som vänder sig till 9-12-åringar? Jag skulle vilja visa två av de engelska omslagen och hävda att det är så de ska se ut om man ska känna sig lockad att köpa och läsa!

Lysande exempel på hur man får med frostjätten, björnen, Odd, räven och örnen

samt mängder av istappar - och skapar en lockande bok för mellanåldern.

Ren, fin, avskalad. En frostjätte i kalla blå toner och en liten Odd i varma färger. Utmärkt form!

Till min enorma glädje har jag helt sluppit de där massbesöken från det stora landet i öster här på bloggen de senaste veckorna. Tjohoo! Lika plötsligt som de kom, försvann de.

Det innebär att nu när det mestadels är svenskar som läser här, känner jag mig lite mer motiverad att fira det kommande 100.000-besökare-strecket senare i vinter. (Missförstå mig rätt: det är verkligen inte så att bara svenskar får läsa här, men jag uppskattar ju om det inte kommer tvåhundra besökare om dagen från det där riket med kyrilliska bokstäver - de lär knappast surfa hit för att läsa mina boktips.)

Nu får vi se vad jag kan hitta på... Fler bokmärken, kanske?

Om en månad eller så borde det vara dags för jubileum här på bloggen igen, för då bör jag ha haft min 99.999:e besökare sedan starten. Så här i vintermörkret behövs uppmuntran och även firanden av pseudokaraktär, tycker jag. Lite kul måste man ju ha, så det kommer en ny uppsättning bokmärken till läsarna lagom tills dess.

Kerstin Ekman är en av mina favoritförfattare och det är klart att jag unnar henne att bli rik på sina böcker (om man nu KAN det i Sverige idag?), så egentligen borde jag väl för den sakens skull köpa hennes trilogi "Vargskinnet" sprillans ny i bokhandeln.

Ändå kan jag inte låta bli att känna mig löjligt glad över att hitta tre böcker i riktigt fint skick på Bokbörsen - inbundna dessutom! - som sammanlagt kostar nittio kronor. Beställde dem genast och nu ligger de här. Ibland är det antikvariat som säljer, ibland är det privatpersoner. (Påtagligt ofta tycks det vara något mellanting: en privatperson som har osunt många gamla obskyra böcker och nu måste rensa i röran.)

Tänk vilken bra idé det där är, att kunna köpa andra människors begagnade böcker på ett så smidigt sätt. Internet är verkligen en bra uppfinning för oss som inte har lust att springa runt på loppisar.

Länk till Bokbörsen. Nej, jag får inte betalt för att göra reklam - ibland vill man väl bara lyfta fram något som funkar väldigt bra.

P.S. Det är inte fel på perspektiven i bilden ovan - det är trist nog så att den gröna boken och den grå-beiga boken har samma storlek medan den bleklila boken är mindre i alla ledder. Surt.

Bokens titel: Begravningar är farliga
Författare: Agatha Christie
Originalets titel: After the Funeral
Översättare: Torsten Blomkvist
Förlag: Albert Bonniers boktryckeri, 1958
Antal sidor: 247

En härligt myspysig Christie-deckare där Hercule Poirot lyckligtvis endast har en liten roll, vilket hela boken vinner på. Bra sträckläsning! Utmärkt sommarstugebok en regnig semesterdag.

På nätet läser jag att det är denna bok som ligger till grund för filmen "Mord, sa hon" där Poirot har bytts ut mot lilla miss Marple och diverse andra väsentligheter har lagts till eller tagits bort. Med Christies detektivromaner får man tydligen bete sig hur som helst...

Handlingen består i att en gammal förmögen gubbstrutt dör och släkten samlas på hans tjusiga herrgård för att begrava honom och för att höra vad det står i hans testamente. Hans syster uttrycker farhågor att det är ett mord snarare än ett naturligt dödsfall - och såklart hittas hon själv ihjälyxad följande dag. Lika självklart är väl att den rike gubbens samtliga släktingar kan misstänkas för morden - ingen av dem har ett fullgott alibi.

Länk till boken på Adlibris: HÄFTAD.

Bläddrar lite bakåt i min egen blogg och tänker "är det inte orimligt många inlägg om utmaningar och annat svammel, skulle jag inte helt fokusera på recensioner?".

Kollar min lista där jag noggrant skriver ner exakt alla böcker jag har recenserat sedan jag startade bloggen: 433 riktiga recensioner, som inte bara är tips eller korta sammanfattningar.

Kollar mina inlägg genom åren: 675 totalt, och om man drar bort de 433 ovan nämnda så återstår 242 inlägg om övrigt, mestadels bokbloggsutmaningar eller mina egna tankar kring litteratur (konst, musik, film, recept eller liknande förekommer ju inte på just den här bloggen).

Jag är ingen hejare på matte, men får det till att två tredjedelar av inläggen är rena bokrecensioner och en tredjedel är annat.

Och är det något jag har begripit på sista tiden så är det att man inte kan ha en blogg där man är totalt osynlig själv, inte berättar något om sitt liv, inte bjuder in läsarna i en mer privat sfär - för då vill ingen läsa. Min ambition med enbart en sorts virtuell läsdagbok håller inte 2017, i alla fall inte om jag vill ha hit några besökare.

Så jag ska försöka upprätthålla det där med 2/3 bokrecensioner och 1/3 annat - men bjussa lite mer på att vara snäppet mer personlig. Här är två bilder på något jag ägnar mig åt när jag inte läser: att promenera i skog och mark, gärna för att spana efter något vackert att plåta eller något spektakulärt att visa mina mullebarn (som bäverns härjningar vid vår lilla å).

Bokens titel: Den stängda boken
Författare: Jette A. Kaarsböl
Originalets titel: Den lukkede bog
Översättare: Ann-Mari Seeberg
Förlag: Forum, 2005 (till vänster) och Månpocket, 2006 (till höger)
Antal sidor: 497 (båda)

Jag har inte läst så många böcker som utspelar sig i Danmark och kan inte påstå att jag är alltför väl insatt i dansk historia, men i "Den stängda boken" känner jag igen flera av namnen på personer som finns i den innersta kretsen: Skagen-målaren P. S. Kröyer (ni vet han med den här berömda målningen) och litteraturvetaren Georg Brandes, till exempel.

Peder Severin Kröyers målning av Anna Ancher och konstnärens hustru Marie.

Året är 1875 och vi möter den unga fröken Frederikke Leuenbech i en miljö som är fantastiskt väl beskriven: bland konstnärer och författare, folkhälsoivrare och läkare, akademiker och agitatorer, uttråkade förmögna damer och hårt arbetande tjänstefolk i ett myllrande Köpenhamn.

Frederikke är ung, osäker och långt ifrån världsvan. Hon är ursprungligen förlovad med prästen Christian Holm - ett arrangemang hennes föräldrar ordnat - men förhållandet tar slut då hon möter hans barndomsvän Fredrik Faber, en förlossningsläkare, som hon blir förälskad i. Hon blir också bästa vän med Fredriks kavata syster Amalie Lindhardt.

Det är nu många år sedan jag läste boken, men det räcker med att jag bläddrar lite i den så sugs jag tillbaka in i handlingen. Kaarsböl är fenomenalt duktig på att ge oss fragment av en tid som är för alltid borta. En tid då kvinnorna inte hade rösträtt, inte förväntades ha åsikter eller kunskaper (eller åtminstone uttrycka dem), inte hade förvärvsarbete om deras män kunde försörja dem - men då nya strömningar började märkas av och man kunde känna att stora förändringar var på väg.

Författaren kan ibland vifta bort scener med att "nu har vi sett nog av detta" eller "mer om den saken behöver inte sägas", vilket jag tycker är ett roligt grepp; ungefär som om Frederikke själv hade berättat högt för oss och tystnat mitt i en mening, ändrat sig eller inte velat tala mer om saken. Vi får också glimtar av 1930-talet, då hon blivit gammal och filosoferande ser tillbaka på sitt liv.

Texten är långsam, det händer just inte mycket. Vill man ha en rapp, snabb och händelserik roman så är det här helt fel bok. Jag uppskattade tempot, för det speglar så tydligt den tröghet och tristess som fanns i de borgerliga kvinnornas liv under denna sena del av 1800-talet.

Omdöme: En roman om olycklig kärlek, men inte hälften så banalt som det låter. Om konventioner och förväntningar, om samhällsideal och konventioner - och om en tid i förändring.

Boken är slutsåld på förlaget, men leta reda på den på bibliotek eller antikvariat!

Bokens titel: Konsten att höra hjärtslag
Författare: Jan-Philipp Sendker
Originalets titel: The art of hearing heartbeats
Översättare: Lena Torndahl
Förlag: Månpocket efter en överenskommelse med Bokförlaget Forum, 2016
Antal sidor: 333

Jag har väldigt svårt för det där upplägget med att X frågar Y något och får till svar "Jag ska berätta för dig...", varpå det följer en trehundrasidig sagoberättelse om allt annat än det X frågade om.

Som läsare ska man gissa varför Y väljer att berätta allt det här, gissa vem som är vem i berättelsen, gissa vad som är sens moralen i det hela - och sucka över att X inte bara kan få ett rakt svar på sin fråga.

Den frågande X i det här fallet är unga amerikanska juristen Julia och den luddigt svarande Y är en buddhistmunk i en småstad i Burma. De har träffats eftersom Julia letar efter sin försvunne far och har rest till Burma för att söka efter honom där.

Fadern har sitt ursprung i den lilla staden, men har inte berättat något för sin amerikanska hustru och deras två gemensamma döttrar om sin uppväxt på den burmesiska landsbygden. Faktum är att inte bara hans försvinnande utan även hela hans tidigare liv är höljt i dunkel.

Nu vill Julia hitta sin pappa och fråga honom varför han bara lämnade dem utan ett ord. Munken däremot vill ge henne en evighetslång historia först och sannolikt pådyvla henne sin livsvisdom på kuppen. (Naturligtvis finns det inga visa män i Nordamerika - det måste man åka till Asien för att hitta: det krävs djupröda lakan virade runt en asketisk kropp, ett vänligt leende i ett rynkigt ansikte, en varm röst som berättar sin förlösande historia i snigeltempo allt medan mimosan doftar, teet svalnar och himlen färgas aprikosrosa.)

Berättelsen om Julias pappa urartar till att handla om den vackre ynglingen Tin Win som mist synen (måhända av ren sorg?) och hur han kommer att älska den lika vackra som skönsjungande Mi Mi, som naturligtvis har deformerade fötter och därför inte kan gå. En blind som bär en lam, en lam som leder en blind.

Omdöme: Jag fick boken av en vän som ville ge mig tröstande, mjuk och lättsam underhållning i en tid då jag hade det svårt - och det tackar jag för. Boken fyller sin funktion. Tyvärr måste jag säga att jag har svårt för hela konceptet. Romanen känns som skriven på spekulation, som gjord för att tjäna pengar på (och ja, det har Sendker lyckats med!) och kränga till vad-är-meningen-med-livet?-törstande kvinnor med en fäbless för Österlandets visdom och hjärtslag som fladdrar som fjärilsvingar.

Länk till boken på Adlibris: INBUNDEN, STORPOCKET och POCKET

Visst är det märkligt hur man kan känna redan när man läser första sidan i en roman att "det här är rätt"? Vet inte hur jag ska förklara det, men ibland är känslan så omedelbar så jag vet redan innan jag hunnit igenom de första sidorna i boken att oavsett hur det slutar så kommer jag att ha haft en härlig läsupplevelse.

Ibland känns det direkt att den här författaren är "min" på något vis. Som att komma hem. Som att man pratar samma språk eller har samma tankevärld inom sig. Som om det kunde varit min egen bok om jag bara varit lika begåvad på att skriva.

Någon sorts igenkänning, antar jag, att man lägger märke till samma saker? Svårt att veta vad det är som gör att jag får den där känslan men det är något med att jag genast sjunker in i berättelsen och gör den till min. Som att det säger "klick" mellan mig och boken.

När jag läste Roald Dahls självbiografi kände jag så. Inte för att jag kunde relatera till en enda grej han varit med om (bara galenskaper förstås!) utan för att hans språk var så naturligt.

När jag har läst Majgull Axelsson är det också så; spelar ingen roll vilket ämne hon skriver om för redan inledningsvis känner jag mig trygg i berättelsen, som om jag varit med om den själv. Eller John Irving, jag sugs in direkt och det handlar mer om språket än om spänning.

En annan av mina favoritförfattare är Kerstin Ekman. Nu har jag köpt trilogin "Vargskinnet" på antikvariat och suckat lite över hur trista omslag böckerna har men känt mig glad över att ha få tag på fina, inbundna exemplar för en struntsumma. Började med första delen - såklart! - nu på lunchen och insåg att redan efter de inledande styckena var jag fast. Makalös berättarförmåga!

Naturligtvis måste det finnas många som inte alls fastnar för hennes böcker, precis som jag fnyser åt andra romaner och skjuter dem åt sidan, men det är ändå smått obegripligt för mig. Kerstin Ekman måste vara en av de bästa författare vi har (och har haft) i detta landet. Jag har tre böcker framför mig och har bara hunnit trettio sidor in i den första - men redan vågar jag säga "LÄS!".

Bokens titel: Kitchens of the Great Midwest
Författare: J. Ryan Stradal
Förlag: Riverrun, 2016
Antal sidor: 351 + en massa extra sidor med restips, recept, tack, bokklubbsfrågor etc

En gång för länge, länge sedan... var jag utbytesstudent i USA. Tanken var väl att hamna ungefär varsomhelst utom i svensktrakterna, men det var just dit jag blev skickad: till hjärtat av Minnesota, där var och varannan familj har skandinaviskt påbrå.

Jag har fortfarande kontakt med min amerikanska familj och med åtskilliga av mina highschoolkompisar. Jag har rest runt med dem i the Midwest - i North och South Dakota, Iowa och Wisconsin, staterna som omger Minnesota. Det är där denna bok utspelar sig och för mig blir det rena nostalgitrippen.

"Kitchens of the Great Midwest"är något så ovanligt som en bok där man hela tiden följer huvudpersonen på avstånd, som om hon snarare vore en bifigur. Jag gillar det! Det känns helt sannolikt att man skulle kunna skriva en sån här bok om en verklig person. Hurdan är hon om man låter pappan berätta eller kusinen, första pojkvännen, arbetskamraterna, konkurrenterna?

Eva föds in i en ung familj där pappa Lars är en utomordentligt duktig kock och där mamma Cynthia är en hängiven sommelier. Från sina första veckor i livet utsätts hon för sånt som små bebisars smaklökar inte brukar få känna förrän långt senare. Kanske är det just det som gör att hon senare utvecklar en alldeles unik talang för matlagning.

Förutom det ovanliga greppet att berätta Evas historia genom hennes omgivning, låter författaren oss följa hennes livshändelser strikt kronologiskt men med stora hopp och - vilket man sällan är med om som läsare - där han inte förklarar vad som hänt under tiden. Det är så underbart befriande, tycker jag!

Från ett kapitel till ett annat kan alltså Eva ha blivit tre år äldre och hennes mamma kan ha dött, men det får man veta litegrann i förbifarten. Eller hon kan ha flyttat, fått en fin anställning och gjort karriär men det nämns bara som en lös kommentar.

Gång på gång på gång underlåter författaren att redogöra för oss vad som hänt sedan sist (det vill säga förra kapitlet) och jag älskar det. Precis så är det ju i verkliga livet!

Det är som den där grannflickan som man är snäppet äldre än, som man "ser" när hon ligger i mammans mage, som man passar när hon är pytteliten, som man vet går i samma skola men många årskurser under en själv. Ibland ses man på gården, på gemensamma städdagar i området, man leker lite. Man hör att hennes föräldrar skiljs, man ser att hon flyttar med ena föräldern till en annan stad. Genom gemensamma bekanta hör man att hon strular och har åkt fast för något dumt. Åren går och man läser en tidningsartikel om henne, senare träffar man henne på en kurs eller hittar henne på Facebook. När man lär känna varann igen för att både hennes och ens egna ungar går på samma simskola är cirkeln på något vis sluten. Så känns den här boken.

Min bild: Eva kan äta så många starka pepparfrukter att hon närmast är att betrakta som abnorm.

Omdöme: Varm historia berättad i fragment där vi följer huvudpersonen från bebis till ung kvinna utan att egentligen komma henne nära - men det är ett stort driv i de fristående kapitlen och man måste få veta vad som händer härnäst.

Min utgåva är en storpocket med guldglittrande omslag.

Den finns också inbunden, med det här fina omslaget.

Och häftad ser den ut så här.

Den svenska versionen.

Länk till boken på Adlibris: ENGELSK STORPOCKET eller SVENSK POCKET och INBUNDEN

Lyrans Noblesser brukar hålla i utmaningen "Tematrion" på måndagskvällar men numera även utmaningen "Bästa..." på fredagar, där man får ett givet ämne att tipsa om den allra bästa boken i. Det är ohyggligt svårt! Vaddå bästa?! Bästa klassikern, bästa sagan, bästa deckaren. Det är ju komplett omöjligt att säga. Tur nog är det precis lika omöjligt för alla andra deltagare.

Jag valde den bästa svenska klassikern (Mina drömmars stad), den bästa amerikanska kvinnoromanen (American Wife) och den bästa dystopin (Vägen). Vägrar ange den bästa boken om Förintelsen, för det går bara inte. Likaså hoppar jag över den bästa vinterboken för jag fattar inte vad som ryms i det begreppet. Nu ger jag mig i kast med...

...den bästa brittiska teveserien! Och svarar att jag älskar Morden i Midsomer och tycker att nya, nutida, übersmarta Sherlockär bland det bästa jag sett på teve.

Men om jag ska välja en enda teveserie som faktiskt lyckats få mig att sitta still i tevesoffan så blir det Cold Feet. Verkar dock vara ganska ensam om det, för jag hör aldrig någon annan nämna den någonsin. Men vilken underbar, underbar serie det var! Med gråt och skratt om vartannat.

Veckans "Bästa"-utmaning hos Lyran handlar om vilken som är den bästa tegelstenen. Jag är benägen att säga Wolf Hall, för den är fantastisk. Eller Harry Potter-böckerna som bara blir tjockare och tjockare ju längre in i serien man kommer. Eller Sagan om ringen, som är tjocka var och en för sig men en enorm tegelsten om man skulle slå ihop dem! När jag var tonåring läste jag Sinuhe egyptiern och älskade den. Det finns så många bra, tjocka böcker på 500+ sidor i min bokhylla!

Jag tror nog ändå att jag väljer Rosens namn av Umberto Eco, även om det är en lättviktare jämfört med de ryska klassikerna och andra traditionella tegelstenar. Mitt exemplar är dock på närmare 600 sidor, så det uppfyller kriterierna.

Bästa romansviten? undrar Lyrans Noblesser. Jag vet inte om jag är så himla förtjust i romansviter, om jag ska vara ärlig... Det är annat med deckare - tänker på kommissarie Lynley och hans gäng av kompisar, släktingar, poliskollegor och överordnade - där det tillför en annan dimension till själva kriminalhistorien att man lär känna poliserna. (Jag pratar alltså om Elisabeth Georges serie som numera sträcker sig över tjugo böcker.)

Det vettiga svaret på den här frågan är väl Utvandrarna-serien av Vilhelm Moberg. Problemet är att jag inte har läst de två sista böckerna, utan bara de två första, och ett ännu större problem är att jag inte ens minns att de var så fantastiska som jag borde tycka. (Hav förtröstan! Jag har alla fyra i min bokhylla och ska läsa dem någon gång - och då kommer jag säkert att älska dem eftersom jag slipper läsa dem med en deadline satt av svenskafröken...)

En romanserie som betytt mycket för mig är Narnia av C.S. Lewis. Den har jag läst framlänges och baklänges. Men jag kan ju inte välja barn- och ungdomsböcker varenda gång jag blir tillfrågad om en favorit.

Jag väljer istället Kristina Sandbergs trilogi om Maj eftersom den gjorde stort intryck på mig - innan Augustpriset, innan haussen och alla priserna och omnämnandena och intervjuerna - eftersom Maj är så enormt lik min farmor att jag vid flera tillfällen satt med andan i halsen och läste.

Förberedelserna pågår inför firandet av 99.999 besökare på bloggen! Precis som förra gången - vid 55.555 besökare - inser jag försent att jag lagt ner orimligt mycket tid på att göra illustrationerna, producera originalen, låta tryckeriet printa ut och sedan själv skära till bokmärkena, därefter laminera och slutligen skära igen.

Det här blir en "limited edition", kan man lugnt säga... Bokmärkenas tema denna gång är sagan om Guldlock. Tre motiv finns: pappa björn, mamma björn, björnungen (med Guldlock på ett hörn). Återkommer när vi närmar oss! Jubileumsdagen torde bli den 27 februari, om statistiken stämmer.

Bokens titel: Guds barmhärtighet (Vargskinnet del 1)
Författare: Kerstin Ekman
Förlag: Albert Bonniers förlag, 1999
Antal sidor: 400

Som jag skrivit tidigare så är Ekman en av mina favoritförfattare även om jag verkligen inte läst allt av henne. Jag tycker så mycket om hennes språk, men också hennes sätt att brodera ut berättelser, göra stickspår och komma tillbaka till ämnet, hoppa lite i tiden och byta berättarröst, varva oväsentligheter blandat med livsavgörande händelser.

Den här boken tilltalar mig mycket eftersom den återigen utspelar sig i Svartvattnet i Jämtland, där även "Händelser vid vatten" har sin handling. Vissa av personerna förekommer faktiskt i båda böckerna och sånt fullkomligt älskar jag, för det gör ju att den fiktiva platsen framstår som ännu mer verklig.

Året är 1916 och i Europa rasar världskriget. Barnmorskan Hillevi från Uppsala är nyutexaminerad och söker jobb i Röbäck. Att hon fått för sig att flytta till obygden där hon inte känner en själ beror på att hennes älskade - Edvard som just är färdig präst - har blivit placerad där. Problemet är att Edvard inte verkar förtjust över att Hillevi ska följa med honom upp till Jämtland. Han vill inte bli sedd med henne och hon får absolut inte avslöja att hon känner honom.

Alltså reser Hillevi ensam, först med tåg till Östersund, sedan med diverse hästskjutsar, slädar och krånglande automobiler. Hon är rädd och hon förstår knappt vad lokalbefolkningen säger, så underligt pratar de. Det finns mycket att bli upprörd över: fattigdomen, eländet, svälten, den usla hygienen.

Mot alla odds skapar sig Hillevi ett eget liv i den lilla staden. Hur hon gör det får ni själva läsa, men det är en underbar berättelse om livet i norra Sverige på 1910-, 20- och 30-talen. Misären är stor men det finns många glädjeämnen också.

Det finns dock en sak som jag inte gillar, och det är sidoberättelsen om Elis. Han är en av de unga män (snarare en pojke!) som far illa. Hillevi träffar honom under dramatiska former. Elis flyr mot Norge och det mesta som händer honom är sorgligt eller hemskt, men jag känner inte att hans upplevelser tillför boken något. Jag hade hellre läst mer om barns och kvinnors liv på 20-talet, om timmerflottarna och skogshuggarna, om "lappkungen" och hans samefolk eller något av allt det andra som rör Hillevis nya liv.

Omdöme: Boken är inte helt lättläst eftersom mycket skrivs som talspråk (på det som de kallar jamtska) eller på norska, vilket gör att jag nästan måste läsa högt för att höra vilka ord det är. Romanen skildrar en bit av vårt historiska arv och en del av Sverige som det inte skrivs så mycket om. Ser fram emot att läsa nästa del i denna trilogi.

Länk till boken på Adlibris: DYR HÄFTAD UTGÅVA - eller så kollar ni antikvariat!

Bästa-utmaningen denna fredag gäller vilken som är den bästa nordiska teveserien vi sett.

Tja, jag är benägen att säga norska "Bröderna Dal och professor Drövels hemlighet", eftersom den var så fantastisk för sin tid. Aldrig hade man väl sett ett sånt barnprogram förr!

Barnprogrammet som gav "cliffhanger" ett ansikte...

Jag väljer hur som helst en dokumentär serie, även om jag misstänker att Lyran är ute efter fiktiva handlingar. Men vem kan motstå den underbare, underbare danske bonden Frank som kan precis allt?! Han är helt fenomenal vad gäller att lära ut gammalt hantverk varvat med lantbruk och matlagning. Jag är totalt fascinerad av honom. Säg den sak han inte kan göra! Folkbildande är det dessutom.

På danska heter serien Bonderöven, så jag förstår att SVT döpte om den till "100% bonde"...

Jag fick en förfrågan om att recensera en bok om en restaurering av en kyrka, närmare bestämt Svenneby gamla kyrka. Som jag förstod det, hade man uppmärksammat mitt stora intresse för historia - men de som frågade visste nog inte riktigt hur mycket jag älskar arkitektur och byggnadsvård dessutom. Trots min avsaknad av religiositet tycker jag enormt mycket om att besöka gamla kyrkor!

Jag tackade ja, förstås, och det som följer här är inte en recension - den kommer om ett tag, jag måste läsa boken först! - utan mer en fundering kring alla dessa fantastiska böcker som ges ut men som aldrig når fram till den stora massan.

Det här är en bok utöver det vanliga. Någon har verkligen tänkt till! Formgivningen håller högsta klass, pappret likaså (ja, jag är lite nördig vad gäller typsnitt, layout och papper...). Fotona är mestadels mycket bra. Det fina omslaget döljer en ännu finare inbunden bok.

Själva texten kan jag inte riktigt uttala mig om än, men gillar att den är skriven av många olika personer för om man inte tilltalas av den ena så lär man gilla den andra. Det tycks som att man behandlar såväl kyrkans historia som traktens. Vi får lära oss om restaureringen och om de skickliga hantverkare som utförde den. Detta måste vara en riktig skatt för alla som känner till Svenneby gamla kyrka!

Jag hade dock ingen aning om var Svenneby ligger. Östergötland kanske? Det slutade med att jag fick googla och därmed kan jag berätta att Svenneby ligger i norra Bohuslän. Egentligen spelar det inte så stor roll, för det finns många gamla kyrkor i Sverige och sannolikt kan man lära sig mycket om dem av att läsa den här boken även om den specifikt handlar om en enda.

Nu kommer bokrean och efter den forsar vårens stora bokflod fram, där mängder av nya böcker presenteras och på kort tid ska vinna läsarnas nyfikenhet, sälja i stora upplagor, hamna på kultursidornas topplistor och analyseras i teves "Babel". Vissa böcker kommer aldrig dit, trots att de är nog så förtjänta av det. Jag ser det hända gång på gång. Här är en otroligt vacker bok om kyrkohistoria och hantverkskonst. Gå in på deras hemsida och kika! Det är de värda.

En gång i forntiden var bokrean något som jag räknade ner till veckor i förväg. Jag har inget minne av att vi då hade kataloger att bläddra i, utan man begav sig helt enkelt till Perssons bokhandel där stora bord var uppdukade med reaböcker i travar.

Ibland kom jag hem med riktigt idiotiska böcker, för det gällde ju att snabbt rafsa åt sig det man trodde sig vilja ha. Om man inte kände till så mycket (och det gjorde inte jag) så skulle man ju hinna läsa baksidestexterna och skapa sig en uppfattning på plats. Det här var kanske 1980, jag hade nyss blivit tonåring och hade en mager månadspeng att handla böcker för.

Bild från igår. Solen har kommit tillbaka!

Tio år senare var jag en ung kvinna med eget arbete och därmed egna pengar - om än en usel lön som knappt tillät något extra utöver SL-kortet, hyran och telefonräkningen. Det var broccolisoppa och hembakt bröd de flesta dagar i veckan, men i februari skulle jag unna mig att gå på bokrean, minsann!

Katalogerna hade kommit och jag prickade noggrant för vilka titlar jag ville ha, undersökte vilken affär som var billigast, rangordnade och sorterade. Eftersom jag jobbade inne i stan där utbudet var stort kunde jag tillåta mig att handla olika böcker på olika ställen.

Men det gällde att vara först! På bokreans morgon hade jag och min arbetskamrat Eva begärt att få börja senare i den konstnärsbutik där vi båda arbetade. Chefen tyckte vi var konstiga som offrade semestertimmar på att gå på rean, men det var det värt. Eller så bad vi att få en långlunch och sedan trängdes vi på ett kaotiskt Hedengrens med en miljon andra svettiga, vinterklädda stockholmare för att göra fynd.

Snö på isen - det lär inte bli något Vikingaränne i år...

Lite senare på 90-talet kom den fantastiska möjligheten att förbeställa böckerna. Visserligen var det en del byråkrati kring det hela: listor skulle personligen lämnas till bokhandeln i god tid och stämplas. Men ändå: vilken lättnad att kunna gå raka vägen till kassan och veta att de där favoritböckerna var paxade. Det hindrade ju inte spontanköpen, utan bara garanterade att man verkligen fick de böcker man hett önskade.

Skulle inte tro att fåglarna väljer den här holken i vår.

Nuförtiden beställer jag böckerna på nätet. I förväg dessutom. Jättedumt förstås, för vi måste ju värna om de små bokhandlarna. En äkta bokälskare strosar väl fortfarande runt i butikerna och pillar på omslagen och botaniserar bland utbudet. Köper udda böcker som inte finns i katalogerna. Upplever magin med en traditionell bokrea, istället för ännu ett internetköp.

Men faktiskt: jag har ont i ryggen och orkar inte släpa böcker på pendeln. Jag har ett jobb som det är bättre att jag lägger tid på, så att jag har råd med fler böcker. Jag blir löjligt glad över mina bokbeställningar även när det är ett paket som hämtas ut på Posten! Och i år har jag gjort en hel del bra köp, tror jag. Förhandsbokningen skickade jag in så fort det var möjligt och nu är det bara att vänta på leveransen. Lika roligt vartenda år!

Här går det mesta i snigelfart nu igen. Ännu mer sjukdom och elände i familjen - ska det aldrig ta slut? Allt fokus riktas dit och det blir inte mycket tid eller ork till något annat.

Just nu läser jag Elena Ferrantes "Min fantastiska väninna" - sist i hela västvärlden antagligen - och undrar när den ska bli just så fantastisk som alla säger. Jag hade väntat mig något nästan livsomvälvande, så som den höjts till skyarna.

Detta omslag laddade jag ner för kanske ett år sedan. Men nu ser boken annorlunda ut: den har

en hund på bryggan och ett citat i den vita himlen, men helhetsintrycket är precis lika fånigt.

Som omväxling läser jag "Hundra omistliga ting" eftersom det hjälpte mig förra gången familjen krisade att läsa Lucy Dillon - men nu undrar jag om hon använder sig av samma koncept i alla sina böcker för denna är påtagligt lik den förra jag läste och inte så omistlig som huvudpersonens egna prylar.

Så jag kryper upp i soffan och löser DN:s svåraste korsord istället, känns som bättre hjärnblockering än läsning för tillfället.

Jag tror jag hoppar över tematrion denna vecka, eftersom den handlar om himlastormande kärlek apropå Alla hjärtans dag. Det funkar inte att tipsa om romantiska böcker samtidigt som man skrivit aggressiva inlägg på Facebook om just Alla hjärtans dag.

Hemma hos oss firar vi inte något särskilt den 14 februari. Idag är det den femtonde och jag kan säga att min man garanterat inte hade någon aning om att gårdagen har en särskild innebörd för många människor. Och inte gråter jag för det, för vi firar som sagt var inte och har aldrig gjort.

Jag har väldigt svårt för de här konstruerade och kommersiella högtiderna, för de bygger på att man ska visa kärlek och omtanke en specifik dag - och kan förväntas få ta emot detsamma också.

Men hur kul är det att vara barnlös, medelålders kvinna som gett upp hoppet om att få egna ungar - och se hysterin kring Mors dag? Eller att se "Dela vidare om du också har en pappa du älskar <3 (utläses: hjärtatecken)" på sociala media på Fars dag, om du råkar vara en man som aldrig fått barn trots att du längtat efter det? Eller om du är den enda tjejen i klassen som inte får en röd ros på rasten på Alla hjärtans dag - vad gör det för ditt självförtroende?

Den enda jämlika bemärkelsedagen - i mitt tycke - är födelsedagen. Därför firar vi i vår familj födelsedagarna rejält, men undviker Mors och Fars dag så gott det går (förskolor har ju pippi på att låta ungarna göra fula saker att ta hem till mamma och pappa på de dagarna, men vi har förklarat för våra tre barn att de aldrig någonsin behöver känna att de ska ge oss presenter en särskild söndag).

En bekant till mig ondgjorde sig igår över att alla var så "puttefnuttiga", som hon skrev. Det är inte så roligt att se när man själv är nyskild. Jag förstår det!

Och alla vi som lever med en partner som aldrig skulle komma på tanken att köpa röda rosor, en ask geléhjärtan eller skåla i skumpa på kvällen? Är vi bara fast i ett trist förhållande? Jag tänker att det verkar så.

Om ens livskamrat inte kommer hem med tio röda rosor från bensinmacken och en chokladask, är man inte älskad då? Trots ringen på vänstra ringfingret. Om man inte äter en särdeles god middag och lägger upp bilder på den på Instagram och skriver "middag med <3:at", har man stagnerat då och bara tar varann för givna?

Alla skulle hålla med mig om jag sa att vi borde bry oss om varann 365 dagar om året, för något annat är nästan omöjligt att tycka. Men många firar ändå Alla hjärtans dag, som ett bevis på sin kärlek.

Själv är jag mest ledsen för alla som står utanför och inte har någon som bryr sig, skickar ett kort eller en cyberkram eller en onyttig chokladkaka. Att inte vara älskad och uppskattad är långt värre än uteblivna godispåskägg eller oskickade julkort. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har en man som inte har en aning om att det var Alla hjärtans dag igår, men som antagligen kommer att köpa en påse saltlakrits till mig en helt annan vardag "bara för att"...

Odd och frostjättarna

Dags att fira - trots allt

Något att fira

Trettio spänn för en inbunden bok

Begravningar är farliga

En tredjedel allmänt bubbel

Den stängda boken

Konsten att höra hjärtslag

Det sa bara klick

Kitchens of the Great Midwest

Bästa brittiska teveserien

Bästa tegelstenen

Bästa romansviten

Bokmärkesverkstad

Guds barmhärtighet

Bästa nordiska teveserien

Inte en recension om en gammal kyrka

Bokrea - årets höjdpunkt under några decennier

Fantastisk väninna? Omistlig roman?

Onödig Valentine´s Day-hets